Ingen tog mig riktigt över, nej

Jag känner mig väldigt förvirrad och vet inte vad jag vill. Vad som är rätt.

Jag har även låst mig på saker som verkligen inte är nåt alls. Story of my life.

Eller ja, det finns inget som är nåt alls. All in my head. Tror jag.

Jag kan inte ha allt på en gång, och fortfarande lämna gamla broar obrända.

Fast jag vet inte ens om det finns några broar att bränna.

Jag vet heller inte vart jag vill bygga nya.

Jag vet inte ens om jag har nåt att bygga dom mot. Eller från.

Jag önskar jag kunde slå av broingenjörsambitionerna ett tag.

Jag önskar att i alla fall nåt faktiskt fanns på riktigt.

I’ve got no party to go to, just roaming round and round

Jag hamnade visst i ett lite konstigt läge som var länge sen sist, faktiskt. Känner mig all dressed up with nowhere to go. Fast jag har ju been somewhere redan, men jag känner mig inte klar.

Har varit på jättetrevlig 30-årsfest. Det har stojats och stimmats och ätits och druckits och pratats och dansats och allmänt varit fint och bra och fint. Jag har varit rätt seg ett långt tag p.g.a. sjukdom och allt möjligt, men jag kom igång lite och hade genuint roligt.

Sen tog det liksom slut. Ganska tidigt. När jag fortfarande var pigg och inställd på att… det inte skulle ta slut. Ovanligt nog är ingen från dom vanliga festpatrullerna ute och svirar heller, så det finns inget att ansluta till.

Nåja. Det händer väl. Jag borde vila mina kära lungor så att dom faktiskt blir hela på riktigt.

Fast jag ska nog ta en nattpromenad först. Det här funkar ju trots allt inte.

Vi ses på andra sidan!

Jag har dig kvar som en tapet jag vill ta ner som sitter fel

Min hosta verkar aldrig riktigt ta slut. Det är jobbigt. Den håller på och blir bättre nu, tror jag, men det går långsamt.

Jag hade mini-Hellraiser-maraton (1-2 avklarade, bara 3-8 kvar) med Fia häromdagen. Hon sa nånting. ”Det är så synd, för det är en jättefin lägenhet och många skulle kunna döda för att få den, och du bara låter den förfalla.”

Jag tror det hjälpte lite. Jag har ju, som alla vet, skämts rätt mycket för hur det ser ut här. Men nu skäms jag ännu mer för att jag inte bara gör nånting åt det. Det är det där med att försöka igen, som var min stora drivkraft och livsfilosofi för nästan ett år sen, men som kom av sig lite. När gav jag upp det? Varför? Jag måste hitta det igen.

Jag började iaf fortsätta (började fortsätta? började fortsätta.) städa idag, och jag hoppas jag kan hålla ångan uppe imorrn också så blir det nog fint det här.

Har beställt en soffa. Den är stor och fin. Jättestor. Och skön också. Tror den kommer bli jättebra. Jag hoppas det, för den var ganska dyr. Den ska i alla fall komma om några veckor. Yay!

Kollar på tapeter också. Det är skitsvårt… Har bestämt mig vad jag ska ha i hallen, men kök och vardagsrum är fortfarande oklart. Jag var väldigt inställd på nåt mörkt i vardagsrummet för att få lite soft café-mys-stämning där, men… Sen slog det mig (som jag tänkt på förut men glömt bort) att jag har en spis i hörnet som är kritvit. Kan ju iofs funka som kontrasterande på nåt sätt, men… Jag har fått lite second thoughts. Damnit. Ännu mer komplicerat.

Menmen, det ska nog gå att reda ut.

Stompin’ in my air force ones

When I’m alone I’m in good company

Temat om höstens inverkan på mig fortsätter. Den gör konstiga saker med mig. Väldigt bra saker, lyckligvis.

Har flera gånger på sistone känt en så underbar ensamhet när jag varit ute på promenader om kvällarna, antingen när jag varit på väg nånstans eller när jag bara varit ute för det är skönt. Bara vara helt själv ute i natten kan vara så härligt. När det är helt öde och bara trafikljusen lever vidare sitt liv helt obemärkt för sig själva, men även när det är trafik och en och annan människa, men man bara har sig själv att tänka på och… man helt enkelt inte behöver tänka på så mycket annat än hur härligt allt är.

Det kommer med ett dilemma, dock. När det här händer kan jag bli fantastiskt upprymd av situationen och bli totalt kär i hela världen, och vill väldigt gärna dela med mig av detta på nåt sätt. Men… Om andra är med är man inte ensam och upplever det inte på samma sätt. Antagligen för att man tänker på så mycket annat, jag vet inte. Det finns i alla fall nån tråkig ironisk paradox i att tillfällena då man känner att det är så bra så man vill dela med sig på nåt sätt är när man är ensam.

Men… Egentligen spelar det ju ingen roll.  Jag mår bra, och det är det som räknas. För mig alltså.

Det finns, som vanligt, musik som kan kickstarta in mig i rätt läge också om det skulle behövas. Fast då behöver jag inte ens vara ute eller nånting, det är bara musik som av nån anledning fyller mig med en längtan att bara blunda och inte tänka på nånting, utan bara finnas. Med fördel finnas ute i natten.

Det varierar lite vad det är för låt. Jag har en teori om att musik som är så intensiv på det sättet inte kan vara för evigt, utan obönhörligen blir för mycket efter ett tag så man tröttnar. I somras var det Adrian Lux – Can’t sleep som gjorde det. Just nu är det Lisztomania med Phoenix, antingen som den är eller i en mysig remix eller två. Får se hur länge den varar. Ett tag till tror jag.

Jag önskar det gick att dela med sig av det underbara i att vara ensam.

Mr clean tell me is that really you?

Jag har varit ovanligt glad och positiv på sistone. Det är bra. Det är väldigt bra.

Eller alltså, jag brukar alltid vara rätt glad och positiv, även att det kanske inte ser ut så just här. Men det är mer än så. Även att det alltid finns saker som gnager och händer, så kommer dom aldrig åt mig på riktigt. Kan inte rubba mig mer än väldigt tillfälligt, om ens det.

Det kanske är därför jag inte har skrivit så mycket här på sistone. Jag vet inte riktigt. Det är lite oklart. Jag vill egentligen skriva fortfarande, för jag gillar att skriva, men det är liksom inte så mycket vettigt som händer som passar hit.

Nåja. Höstpeppen fortsätter! Trots att folk försöker ta ner mig genom att dissa mig för att jag köper vita dojjor mitt i hösten. (Är det ni eller jag som betalt för dom? Dåså.) Jag håller just nu (nåja, inte riktigt eftersom jag skriver) på att fortsätta röjarbetet i lägenheten. Per har hjälpt till och kommit med lite idéer och förslag på potentiella möbleringsalternativ och vi har varit och kollat lite på soffor och sådär, så det känns som bollen är lite i rullning. Den rullar hyfsat sakta, men… Jag ska inte dö än på ett tag, så what the heck.

Lutar lite mot en rätt stor soffa med nån form av divan eller sådär. Vill dock inte lägga en miljard på den, men det verkar gå att hitta hyfsat ok. Borde tapetsera om också. Det är lite meckigt, men jaja. Har lite svårt att bestämma mig för vad, dock. Tänker mig att jag vill ha nåt lite mörkare. Just nu är dom typ vita, men jag är lite trött på det för det blir lite själlöst. Ska nog mörka ner hela rummet rätt mycket. Mer mys. Inte helt bestämt dock, men jaja.

Nåja, jag kanske borde fortsätta helt enkelt.  Men det kom precis en liten katt och lade sig i knät.  Svårt att resa sig då. Hmm. Jaja, det får gå.

Ses på andra sidan!

The falling leaves of red and gold

Jag vet inte vad som tagit åt mig, men jag gillar det. Varje höst brukar vara mörk och tråkig och man vill att det ska bli ljust, men… Det är nåt annorlunda. När jag går ut känner jag hur härligt allt är. När det är ljust är det härlig himmel och frisk luft som rensar lungorna. När det regnar är det nåt mysigt skönt över regnet. När det är mörkt känns hela världen spännande och fantastisk.

Det räcker med att gå ut för att bli glad i hela hjärtat. Det kan inte vara bättre. Förutom kanske att jag inte är ute så jättemycket. Men ändå.

Jag tror eventuellt jag är lite kär i världen.

Pjanoo

Jag har fått upp suget efter att spela piano igen. Det var ett tag sen sist. Jag önskar verkligen att jag vore bättre, så vad är väl då inte bättre än att öva lite?

Problemet är att jag inte har några låtar jag känner för att spela. Det är lite synd. Finns inte så mycket spännande rena pianolåtar. Eller jo, det gör det ju, men inga jag kom på ikväll. Man kan ju göra nåt själv också, men… Det är svårt sådär bara rakt av. Därför kallade jag på min goda vän Danil som fick ge mig ett tema!

Melankolisk höst. Gula gatlampor som skiner på gula löv.

Sagt och gjort! Här är resultatet.

Tyvärr lyckades jag inte få till det så bra att jag klarade att spela felfritt rakt igenom, utan det är 3-4 hopklippta delar. Därav lite konstiga tempoväxlingar. Jag ska lära mig ordentligt och uppdatera nångång.

Nu ska jag sova!

I’ll paint it blue, I’ll paint it green or yellow

Mycket nu.

Igår var det Sweapsound på Sliver. Hardstyle för hela slanten. Väldigt hoppigt, väldigt roligt. Det var grymt kul och jag är glad att jag lät mig bli övertalad att inte skippa.

Idag var det paintball, sumobrottning och lite middagsätning, eftersom ett par vänner fyllt jättejämnt och fint alldeles nyligt. Det var också väldigt roligt och fullt ös hela tiden. Jag vet inte varför, jag kanske är lite rubbad, men jag tycker det är roligt med grejer som gör ont. I alla fall vissa grejer. Nej, inte på det sättet, men på ett… roligt sätt. Vi hade i alla fall skitkul, och körde slut oss ordentligt. Kommer sova väldigt gott snart.

Ska nog sova hyfsat direkt, faktiskt. Tappade farten alldeles. Hade tänkt slönattprata med nån lite, men nån sov visst så det får vara. Lika bra egentligen, för jag är trött.

Vi ses på andra sidan.

Theres too much confusion, I cant get no relief

Jag har redan lärt mig snooza nya telefonen utan att direkt vakna ordentligt. Det är inte så bra. Den slutar vilja snooza mer efter en timme iaf, märkte jag. Yay, I guess.

Var ute och sprang med PL häromdagen! Det gick ju så klart inte så fantastiskt bra, men vi sprang så mycket vi orkade och lite till i alla fall så det var ju en bra början. Ska fortsätta med det så kommer det nog bli bättre rätt snabbt. Blir oftast så när man börjar från noll.

Det händer en del bra grejer. Det är bra. Tyvärr är jag inte lika bra, så jag sneglar på saker vid sidan om istället som jag totalt saknar kontroll över och inte kan uppnå. Eller kan jag? Jag vet inte. Livet kan gärna få vara snällt och sluta bråka och bara lägga saker i knät på mig istället. Vore lättare. Eller kanske öppna mina ögon lite så jag ser vad som är viktigt istället, om det är så att jag inte ser det nu. Fast kanske är det det jag ser? Jag kanske är klok på riktigt? Jag vet inte. Mycket jag inte vet. Det ska väl vara så, I guess.

Hösten segar sig. Men den kommer sakta. Jag står här med öppna armar, i alla fall. Hösten. Do rude things to me. I beg you. Please.