These shoes were made for dancing, and that’s just what they’ll do

I lördags var det inflyttningsfest. Eller i alla fall fest med inflyttningskaraktär. Det var ju ändå ett tag sen jag flyttade in. Det kom mycket folk, vilket var väldigt trevligt. Vi hade skitkul på det stora hela. Jag hade det i alla fall, så jag är nöjd.

Dessutom fick mina gamla Warp-skor som jag tänkt måla komma till användning! Jag lät helt enkelt mina alla mina kära vänner måla vad dom ville på dom. Resultatet blev fantastiskt, tycker jag! Spank! Nu måste jag ju köpa fler vita dukar… eh… skor.

Say that I’m selfish, but I know you need this

Jag borde egentligen inte sitta här och skriva, utan fortsätta städa. Lägenheten måste komma till nån form av besökbart skick innan lördag, och det går förmodligen bort en dag. Kaos.

Jag borde ha mer panik. Jag har dock svårt för det där att bli stressad över saker. Det är lite synd, för ibland vore det nyttigt. Då skulle saker bli mer klara.

Jag borde må sämre än jag gör, för allt står på mina axlar och håller på att bryta min rygg.

Men jag dansar runt. Jag blundar och ler. Jag är full av energi och… nåt som jag inte kan beskriva bättre än kärlek. Fast det är inte till nån, utan bara till tillvaron. Jag har Pendulum i mina öron som sätter tempot för mitt hjärta. Jag har ett berg av saker att göra, som jag (än så länge) kan mekaniskt beta av. Jag kan krypa in helt i mig själv och bara njuta av isolationen. Jag hör inget ont, jag ser inget ont, och jag säger inget ont. Tiden står stilla i mitt huvud, trots att den tyvärr inte gör det utanför.

Egentligen vill jag dela med mig av det på nåt sätt, men det går liksom inte. Det finns en inbyggd paradox i det. Det härliga i att vara sluten i sig själv är ju per definition väldigt svårt att dela med någon.

Nångång ska jag hitta nånting att släppa ut ”kärleken” på. En bok att dikta i, en duk att kladda färg på, ett papper att rita ett streck eller två på. Om jag kan få en enda person till att känna samma sak vore det värt det.

Så länge håller jag det för mig själv. Man får vara ego. Ibland.

I’ve got Lucifer rising in my head

Ibland har jag lätt för att haka upp mig på saker som inte spelar nån roll på ett högst jobbigt sätt. Det stjäl tankekraft som fasen. En dag ska jag lära mig hur man gör för att låta bli, så man kan fokusera på sånt som spelar roll.

Iofs är det inte så mycket som spelar roll, egentligen. Det beror ju lite på hur man ser det.

Men! Skit i det.

Idag har jag lagt golv och jag har tränat. Premiär för lite slitande och dragande och tryckande och böjande borta på sporthallen. Att det blev just där var bara för en kompis redan hade årskort. Det är rätt nära också, vilket ju är ett stort plus om man ska lyckas fortsätta. Det kändes hyfsat kul, faktiskt, för en gångs skull. Måste komma in i det lite dock innan man riktigt känner sig hemma, men det ska väl gå det också. Kanske kan funka denna gången. Måste nog hitta nåt liitet att hänga upp det på så jag får nån form av framstegskänsla. Men jag får se. Det kanske funkar som det är bara.

Golvet har gått bra också. Arbetsrummet är klart. Det är en smula kalt och kargt nu, men det känns ändå redan mycket bättre. Det kommer nog bli awesome på det stora hela detta. Om jag inte sagt det redan. Awesome.

Nåväl. Mindre haka upp. Mer göra bra.

You can get it if you really want

Det går framåt. Sitter på golvet just nu typ under skrivbordet i nån märklig ställning och skriver. Just det kanske inte är ett framsteg, men arbetsrummet är just nu golvläggningstarget. Borde gå hyfsat fort att få klart det, förutom lite krångel med en tröskel. Jag skulle tagit lite bilder om det hade gett nåt, men… Ärligt talat ser allt rätt risigt ut just nu. Det som är öppet är dammigt, eller täckt av täckpapp. Återkommer med det nångång när det börjar ta sig.

Funderar på att ta tag i det här med gym imorrn. Skulle vara trevligt att bli lite mer fit och lite mindre spink. Är inte ute efter nå mirakel, bara… lite polish. Får se hur det går denna gången. Måste försöka få nån rutin i det iaf. Tycker det är så svårt att känna några framsteg bara, och då är det svårt att motivera sig. Men jag ska försöka.

Jag har tappat det där med att försöka. Lite iaf. Måste komma tillbaka till det, för det är en bra grej. Det var väldigt viktigt för mig ett tag. Det borde vara det fortfarande. Jag ska försöka försöka lite mer.

Försöka gå och lägga mig i tid, och försöka gå upp ordentligt på morgonen har ju varit en pågående process som gått sådär. Också nåt jag får försöka försöka mer.

Tror jag börjar få lite dåligt med blod i armarna, för fingrarna börjar somna. Det är nog kanske lite av ett tecken.

Vi ses på andra sidan!

Your lyrics are dumb like a linoleum floor

Nytt år, nytt beteende? Nja, det är ju mest en siffra. Faktiskt. Men det har ändå nån form av betydelse. Det är lättare att känna att det är värt att upprätthålla en obruten streak av nåt bra när man har nånting att utgå ifrån. För mig är det dock rätt lika hittills. Har lagat mer mat än jag brukar. Det är en bra grej. Ska försöka fortsätta med det.

Jag har tagit tag i nåt stort också. Stort och vuxet. I alla fall för mig. Har köpt golv. Det ligger i vardagsrummet och väntar på att bli iklickat där det ska klickas i. Det vill säga överallt. Jag borde känna att det känns lite jobbigt, för det kommer ta ett tag att få det i ordning. Fast det känner jag faktiskt inte alls, på det sättet känns det mest roligt. Kul att göra nåt ordentligt. Dock känns det av nån anledning väldigt nervöst. Nervöst inför hur det ska gå. Hur lång tid det kommer ta. Om vi kommer lyckas lägga det ordentligt. Men framförallt; valde jag rätt golv? Det är lite ovanligt golv, för det är väldigt mörkt. Jag har lite svårt att se framför mig exakt hur det kommer bli, men jag hoppas verkligen att det blir bra.

Klart det blir. Det blir awesome.

Hoppas jag.

Happy new year!

Mjaha. Nyår alltså. Snart i alla fall, men jag kommer knappast blogga i morgon. Det känns lite kliché att sammanfatta året. Men det får jag nog inte påpeka utan att bli kallad bitterironisk.  (DET var bitterironiskt. )

Men trots allt. Det har nog varit det första året på väldigt väldigt länge som det faktiskt hänt nåt. Hade jag fått välja hade det dock förmodligen inte gjort det. Kanske tur att jag inte får välja jämt.

Själva startskottet var ju så klart att jag separerade med M. Eller att hon separerade med mig. Kalla det vad ni vill. Jag dog i alla fall.

Men på den tredje dagen återuppstod jag. Nåja, mer än tredje, men jaja. Jag vaknade i alla fall ur nåt som var hela min verklighet, och tvingades försöka pussla ihop mig själv i en helt annan. Tvingades separera mig själv från den jag var förut, och försöka bli nåt bättre. Jag vet inte om jag är bättre. Men jag är annan. Mycket är detsamma, så klart. För många märks det förmodligen inte ens nån skillnad. För mig är skillnaden enorm. Jag är bättre, gladare, jobbigare, sämre, roligare, spontanare, ärligare, friare, ledsnare. Kanske lite snyggare. Ibland.

Jag tror framförallt att jag lever mer. Det är bättre och det är sämre, men kontrasterna ger mig liv. Mycket finns så klart fortfarande att reda ut och reda upp. Jag ska jobba på det. Men även det är en del av levandet.

Människorna runt omkring mig har också varit väldigt viktiga i år. Jag har träffat väldigt många nya goda vänner, och kommit närmare en del gamla. Jag har tyvärr även glidit ifrån en del, men det är väl så livet är.

Vad ska jag satsa på nästa år då? Jag vet inte riktigt. Jag suger lite på den karamellen tror jag. Måste ju ha nåt att blogga om då också.

The earth disguised away the plague tonight

Man ska inte blogga på nätterna när man är trött. Blir bara go go gadget självömkan av alltihop. Fuck that, säger vi om det!

Idag är det en ledig dag innan jag börjar jobba igen. Har jour på jobbet så jag måste hålla mig hemmavid eller nära i alla fall. Lika bra. Finns mycket att göra här. Lägenheten har återtagit ledningen i kampen om mitt välmående. Så kan vi inte ha det.

Jag borde ha en plan. Planer är alltid bra. Det är lättare att mäta framgång då. Framgångsmätning är väldigt viktigt. Det är så man känner att man kommer nån vart. Det är i alla fall så jag känner att jag kommer nån vart.

Vad borde jag göra?

• Plocka ihop kläder som blev lämnade lite hastigt och lustigt här och där innan avresa
• Slänga och panta det mesta som är i köket och skjuta resten in i solen
• Slänga iväg lite papper och kartonger i återvinning. Behöver nog inte mer för paketinslagning.
• Plocka upp stuff på vinden som ska dit
• Sortera ut det som verkligen ska slängas på tippen
• Hitta en magisk garderob att stoppa det som ska sparas i
• Lyckas göra mig av med soffa och fåtöljer. Blocket? Får se.
• Dammsuga golvet
• Blästra alla plana ytor
• Sitta i fosterställning i ett hörn och skratta okontrollerat

Ja. Nåt sånt. Jag får väl kanske börja uppifrån, antar jag. Jag tänker dock inte bilddokumentera projektet. En del saker är inte riktigt menat för den mänskliga hjärnan att se och försöka förstå. Själv offrar jag mig for the greater good.

Vi ses på andra sidan.

Why did I laugh tonight? No voice will tell

Jag slits mellan två läger.

Ett har jag förstört. Förmodligen för evigt. Det kanske var rätt. Det kanske var nödvändigt. Men jag ville inte. Men det är lite trasigt lik förbannat. Ändå hänger jag mig kvar. Kvar vid tanken. Kvar vid det som faktiskt är bra. Eller åtminstone idén om att där finns nåt. Fast egentligen är det ett ganska bra läger i vilket fall. Bara inte riktigt vad det kunde varit.

Det andra finns inte ens. En illusion av en tanke om en dröm. Drömmen som sätter stopp för allt. Drömmen som gör mig till den inlåste idiot jag blir när det gäller. Drömmen som filtrerar hårt och skoningslöst. Drömmen som har manifesterats i ett fåtal. Ett fåtal. Ett fåtal som var fel. Nåja, det är mer saker än drömmen som sätter stopp. Mest att jag är dum.

Nåja. Det är så klart inte så illa som det låter. Jag bara gnäller lite för jag är trött och borde sova.

Jag borde läsa mer klassisk poesi. Det är good stuff ibland. Det svåra är att hitta det som är bra bland allt som… inte är så bra. Det där med konst och poesi är komplicerat. Det är vissa saker som slår an nåt och funkar, men det är svårt att isolera vad det är och söka upp annat som gör samma sak. Svårt. Vet inte riktigt hur man ska göra. Kanske ska rota fram lite gammal Shelley eller Byron eller nåt och bara leta. Inne i allt det tråkiga finns det säkert guldkorn.

Jag går nog till sömns med lite Keats:

O soft embalmer of the still midnight!
Shutting, with careful fingers and benign,
Our gloom-pleas’d eyes, embower’d from the light,
Enshaded in forgetfulness divine;
O soothest Sleep! if so it please thee, close,
In midst of this thine hymn, my willing eyes.
Or wait the Amen, ere thy poppy throws
Around my bed its lulling charities;
Then save me, or the passed day will shine
Upon my pillow, breeding many woes;
Save me from curious conscience, that still hoards
Its strength for darkness, burrowing like a mole;
Turn the key deftly in the oiled wards,
And seal the hushed casket of my soul.

Fast det var inte så bra. Mest stönigt. Nåväl. Vi ses på andra sidan!

’tis the season to be blogging

Så var man i Örebro. Det nya hem-hemma. Det känns bra, faktiskt. Mor och far verkar verkligen trivas här, så då är jag nöjd. Skönt att få träffa hela familjen ett tag också. Nästan hela iofs, men ändå.

Resan hit gick helt okay, trots lite kaos. Första delen av resan var inställd och försenad och bråkig, och gjorde att jag missade ett byte och fick vänta två timmar extra på nästa tåg i Mjölby. Det gick ändå förvånansvärt smidigt, då jag redan från början träffade en annan kille i samma situation som jag, så man slapp iaf sitta själv och bara vänta. Träffade av en slump en annan god vän på andra tåget sen också, så på det stora hela blev det en rätt bra resa.

Nåväl. Jul alltså. Bra grejer. Jag är rätt nöjd med att min familj är väldigt avslappnad inför det hela, så det är inte så mycket ståhej, men ändå mysigt. Bra det. That’s the way I like it.

Ha en god jul allihopa där ute. I love you guys. Vi ses på andra sidan!

Get down with the sickness

Mjaha, så åkte jag visst också dit på det där med förkylning och feber och grejer. Tycker inte jag är annat än sjuk numera. Störigt.

Hi-Score hittills är 38.9. Vet inte rikigt om min termometer visar 0.5 under som en del gör när man mäter i munnen. Hoppas inte. Just nu har jag iaf ätit ibumetin för att ta mig upp och äta lite mat.

Nåja, ska väl krypa ner i sängen igen. Tyvärr verkar det inte vara nåt bra på TV direkt ikväll. Tråkigt. Menmen, jag överlever nog.

Vi ses på andra sidan!