Alla ska ha det bra, för det är sommar, och det vill även jag

Argh. Jag vill inte bli sjuk igen. Det var ju inte alls länge sen sist, och jag brukar ju inte bli sjuk särskilt ofta. Störigt. Menmen, ska inte ta ut nåt dåligt i förskott. Än är det bara lite ruttet i halsen, tungt i huvudet, och allmänt trött. Det kan ju ha andra orsaker också. Fast det ruttna i halsen är typiskt sjukruttet. Men jag får hoppas på att det går över.

Det är jättesoligt och fint och härligt ute nu. För en gångs skull hade jag nästan hoppats på att det inte skulle vara det, för jag hade tänkt hänga inne och tvätta och greja lite. Men nu är det det. Dumt. Då måste jag ju ut. Fast jag inte ens vet riktigt vad jag ska göra. Kanske får bli en Espresso House-frukost igen. Lunch. Frunch. Men jag har ju dragit igång en maskin, så jag blir ganska tidsbegränsad. Men det gör iofs inte så mycket.

Hade roligt igår i alla fall. Fast mest först, inte lika mycket sen. Men först, i alla fall.

Tror jag ska ge mig ut en sväng medan första maskinen går, så får jag se sen. ’til then, my friends.

Don’t stand there watching me, follow me, show me what you can do

Lördag. Cirkusdag. Den har inte börjat än, men jag känner att den kommer. Jag hoppas den kan hålla sig borta ett tag, för jag ska till Per & Linnéa och äta lite lunch och whatnot, så jag vill inte att det ska förstöras. Samtidigt måste jag försöka planera hur jag ska styra upp den sen, annars vet jag redan att jag kommer bli knäpp. Vi får se.

Nu: Ha trevligt.

And trying to find anything you can feel that you can believe in

Idag har jag varit på mormors begravning. Det har varit tråkigt och trevligt och allmänt tankeväckande på många sätt.

Jag brukar vara ganska blödig när det handlar om ledsamma saker. Lite konstigt kanske, för jag har rätt rå och okänslig humor sådär, men… När det verkligen gäller är jag väldigt blödig och gråtmild. Konstigt nog var begravningen ändå väldigt lätt. Kände mig inte alls särskilt sorgsen själv. Däremot har jag svårt att se människor jag tycker om vara ledsna, men… Jag klarade mig torrskodd/torrögd i alla fall. Vet inte om det är bra eller dåligt.

Det är lite konstigt att farmors begravning var så mycket jobbigare än denna. Det var inte så att jag tyckte mer om farmor eller nånting, men på nåt sätt så kändes det mycket tyngre när hon dog. Jag tror det kan varit att mitt sista minne av henne var så mycket svårare. Inte bara negativt, men otroligt känsloladdat. Min farmor bodde i en liten by i Västerbotten, så jag träffade henne som allra mest en gång per år då vi åkte upp och hälsade på henne. När vi skildes åt sista gången jag var där, kände vi nog båda redan då att det faktiskt var sista gången, och det blev ett väldigt svårt avsked. Hur säger man ett permanent adjö till nån? Hur hanterar man lyckönskningar och råd i livet, när man vet att det inte bara är nåt man säger utan faktiskt ett ”lycka till i livet, för vi kommer inte ses mer”? Fruktansvärt svårt och konstigt. Usch, det känns fortfarande jobbigt att tänka på.

Det var lite konstigt att vara tillbaka i ett kyrkligt sammanhang också. Det har jag ju varit förut så klart, men av nån anledning kändes det ovanligt konstigt. För er som inte vet så kommer jag från en kristen uppväxt. Jag vill nog påstå att det gjort mig både en hel del gott och en hel del ont. (Mina föräldrar är dock världens bästa och har stöttat mig bra vad jag än gjort, oavsett om det gått i linje med deras tankar eller inte.) Men i alla fall… Kyrkligheten har aldrig känts så avlägset som den gjorde idag. Det var så otroligt mycket som jag kände att det är så väldigt inte jag. Det är lite tråkigt för man distansierar sig från sin egen familj, på ett plan. Nu är det ju bara ett område och vi har ändå en väldigt tajt familj, så det är inget problem för det. Men ändå. Lite tråkigt. Men jag är jag och så är det, så det får vara så.

Jag tror jag ska lägga mig. Har varit en slapp ensam kväll hemma, men ändå känts väldigt skönt att jag kan uppskatta det ibland också. Jag skulle gärna uppskatta det lite oftare.

Vi ses på andra sidan.

These shoes were made for warping

Yay! Nya skor igen! Det som ändå är det bästa!

Dojjarns!

”Va?! Ett par billiga Warp-dojjor?” säger nån skokunnig där ute. ”Japp!” säger jag. Jag inte sådär himla märkeskawt som det kan verka på mina senaste inköp, men framförallt så har jag inte tänkt ha dom här skorna på mig. Eller, inte än i alla fall. Innan jag använder dom har jag tänkt piffa upp dom på nåt spännande sätt. Jag blev så himla inspirerad av min fina skobok som jag köpte för ett tag sen, så jag kände att jag bara var tvungen att göra nåt.

Jag vet inte exakt vad det kommer bli än, men det lutar åt spraymålning med lite maskning. Får se vad jag kan lyckas trolla till. Per kommer behöva hjälpa mig iaf om det ska bli nåt bra. Funtar på att köra olika höger/vänster-färg också, men jag vet inte om det är lite för knarkat. Får se vad det blir.

Vill bli bättre på att rita och måla och greja och dona. Det största problemet är nog att jag har så dålig inspiration till vad jag vill göra. Jag kan bli otroligt biten av konst som jag tycker är bra, och då vill jag göra själv också. Men… Jag har så svårt att känna nån riktig egen vision av nåt som jag verkligen vill göra. Nåt som är jag. Nåt som inte är en kopia av nåt coolt jag sett eller hört. Det är svårt. Jag har dock lyckats börja utforma nån slags känsla som jag känner är det jag vill förmedla och representera, men jag har inte helt hittat bra sätt att manifestera den. Svårt.

Det är jobbigt när man blir väldigt engagerad i nånting men inte riktigt lyckas få med sig nån vän att bli lika tänd. Det blir så lätt så med specialintressen, för alla har olika smak. Men det är så skönt när det klaffar och man kan tillsammans nörda ner sig riktigt i nåt. Jag känner frustrationen själv när jag brinner och bubblar och vill känna att nån annan gör det på exakt samma sätt, så man tillsammans kan göra stordåd. Jag känner mig också skyldig när nån annan är i det läget och man själv inte riktigt har samma glöd. Man riktigt känner hur man kväver elden. Trots att man vill, så går det inte forcera. Stordåd kräver helhjärtat engagemang.

Det hände nåt väldigt väldigt väldigt ospeciellt idag som ändå fick mig på bra humör, trots att det regnade och var allmänt dassigt väder och jag kände mig risig på det stora hela. Det räckte hela resten av dagen, faktiskt, och satte på nåt sätt allt i annat ljus. Väldigt väldigt väldigt konstigt, för det var väldigt väldigt väldigt ospeciellt. Men jag klagar inte.

On a more serious note så ska jag på min mormors begravning i morgon. Det känns dubbeltråkigt. Dels är det ju så klart i sig ledsamt med begravning, och dels måste jag kuska till Örebro fram och tillbaka och det är jag verkligen inte sugen på. Men mest är det väl att åka dit för en så tråkig sak som är jobbigt. Blä. Måste fixa ihop lite kläder till det och gå och lägga mig så jag inte försover mig. Dumt.

Vi ses på andra sidan!

Burn baby burn

Idag var en bra dag. Jobbet gick bra, det gör ofta det nu på sistone, och sen var det grillfest. Just grillandet gick faktiskt inte så bra för det blåste himla mycket, men vi lyckades få till massa burgare som var hyfsat goda i alla fall. Utöver det blev det massa Guitar Hero och brännboll och grejer. Mitt personligt utvalda lag vann såklart. Det betyder alltså att jag är ganska bra. Eller nåt.

Det är konstigt när folk pratar med en om bloggen. Trots att jag brukar säga att inget är hemligt och sådär så känns det ändå lite märkligt. Fast mest bra egentligen. Det är väldigt ofta som man hamnar i lite djupare diskussioner med folk man känt ytligt länge. Men det är ändå nåt dumt skamset. ”Åh. Det där jag skrev. Så tokigt.”

Ska försöka lägga mig nu. Har blivit dålig på det där igen. Dåligt.

God natt!

It’s easier to sing

Jag såg att Per länkade till min blogg nu. Tänkte jag skulle skriva en ny post så att inte floderna av besökare som kommer via hans länkning får en bild av mig baserat på den förra posten. Fast jag har inte så mycket att skriva egentligen. (Och nu kommer alla läsa den andra ändå. Varsågoda. Hade ni inte fått hade jag inte skrivit. )

Jag hade tänkt att jag skulle göra klart min senaste låt ikväll och lägga ut den, men så blev det inte. Jag får inte riktigt ihop det. Kom hem rätt nyligt så det får bli en annan dag.

Det har gått jättebra på jobbet idag. Det var jättekul, för det har det inte gjort på länge. Det var sådär så jag satt kvar och jobbade massa extra bara för att det var kul (och lite för att jag väntade på en gammal vän som var i stan på besök som jag skulle ut och äta med ).

I morgon är det grillfest. Woopdidoo! Bra det. Det var planer på att flytta det till torsdag. Det skulle varit lite tråkigt, för på fredag ska jag upp och gå på mormors begravning. Jag är nöjd med att det blev kvar på onsdag.

Jag vill lära mig massa Marcy Playground- och The Honorary Title-låtar. Jag ska nog göra det. Fast dom är inte så himla trubaduriga för ingen har hört dom. Men det skiter jag i. Jag ska lära mig dom ändå. Hej!

Det är en evighetsmaskin

Jag är så himla splittrad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

På så många sätt mår jag fantastiskt. Solen skiner. Jag är ute så mycket jag bara kommer åt, sitter inte alls så mycket vid datorn som jag gjorde förr utan går hellre iväg och hittar på nåt. (Brasklapp för att jag inte tycker det är fel att sitta vid datorn, men det är inte lika viktigt längre på nåt sätt. Ironiskt nog, nu när jag har all tid i världen.) Jag känner mig jättebra i mig själv. Är nöjd med vem jag blivit i mångt och mycket. Har tagit tag i gamla intressen mer ordentligt (konst och stil osv), och känner att jag är nåt som jag själv kan vara nöjd med. Jag säger mycket att jag är så himla awesome. Det är så klart mest ett skämt sådär generellt, men… Min poäng är att även om jag i världens ögon är en helt vanlig kille, så är jag awesome för mig själv. Jag är på många sätt den jag vill vara. Jag kan säga ”det här tycker jag är grymt bra med mig”, för det är ju vad jag tycker. Sen håller så klart inte alla med. Men det är för mig det verkligen spelar roll. För mig är jag awesome.

Men sen är det den där klumpen i magen. Den där stora äckliga blobben som är så svår att definiera. Jag vet på riktigt inte vad tusan det är frågan om. Det är som en stor svart dimma som ibland formar sig till något så känner man för en sekund ”Ah! Det är där skon klämmer!”, men så blir det rätt vad det är en dimma igen för att senare forma sig till nåt helt annat. Bah.

Är det jag blivit vad jag vill vara eller är det bara vad jag tror och spelar det nån roll om det känns bra nu egentligen och varför lurar jag mig själv att det nog blir bra om jag själv bara tror att det blir bra fast det är ju faktiskt så egentligen eller är det verkligen det jag vet inte just nu känns det i alla fall som Rölme är ett himla skämt och det är han ju egentligen också men konceptet Rölme symboliserar ändå nåt bra som jag vill tro på och som jag vill ska vara på riktigt och jag har ju i och för sig fått en ny om än ytlig så ändå trevlig vän vilket känns roligare än det borde göra men jag är så himla duktig på att laka ur mina vänner totalt och jag vill inte göra det med nån nu för alla är så bra så jag borde verkligen skaffa fler istället men det är så sjukt svårt när man råkat hamna på samma jobb som alla sina vänner och bekantskapskretsen är helt inavlad och jag nog egentligen är den enda som känner nåt stort behov av att aktivt utvidga min vänskapsbas men samtidigt har jag blivit konstigt kräsen med vad jag gör och vem jag umgås med på ett sätt som jag inte alls vill och jag fattar inte var det kommer ifrån men på nåt märkligt sätt gör allt som inte leder till kontakt med nya människor mig helt rastlös och nervös och jag kan inte slappna av nånstans och jag fattar inte vad dealen med det är man kan ju tro att det är nån singelsjuka med att försöka träffa tjejer och det trodde jag själv också men sen när jag träffat trevliga killar eller upptagna tjejer så har det också ”tillfredsställt behovet” vilket har gjort mig väldigt glad på ett metaplan för jag var lite orolig att alla trodde jag ville ragga och jag började till och med fundera på om jag lurar mig själv och det det kanske ändå är så det är men så blev jag genuint glad för att träffa bara allmänt nytt folk och det kändes väldigt lugnande att jag inte var så enkelspårig som jag började oroa mig för men samtidigt är just behovet att träffa folk helt skadat stort och jag har nästan inga bra medium att göra det vilket är ganska konstigt för jag har väldigt mycket existerande vänner redan och ändå så få som ger några såna öppningar och så blir jag bitter och dan för att det stagnerar och står still så blir jag sur för att jag blir sur och kan inte ta till mig det positiva i allt roligt som ändå händer nu och allt vardagstrevligt jag gör bara för det inte är vardagstrevligt nog på nåt korkat sätt och jag försöker verkligen ta tag i att få saker i rullning men I can only do so much och det verkar inte räcka och samtidigt ser jag massa andra bekanta runt omkring som får så sjukt mycket gratis bara av att dom redan har en kritisk massa i form av lösa ”hängvänner” eller studentaktiviteter och det verkar som en del bara behöver gå utomhus för att det ska ramla grejer i huvudet som är värdigt en egen himla sitcom och ja Danil jag menar dig men jag är inte sur på dig och inte missunnsam för du förtjänar det verkligen och ja Mikaela jag menar dig också och jag är faktiskt inte alls svartsjuk vilket man skulle kunna tro men jag är fantastiskt avundssjuk för jag vill också vara där ni är och jag vill också ha dom förutsättningarna för jag är så himla taggad och jätteglad och positiv i mig själv och hugger på allt som kommer i min väg men det kommer inget i min väg och det går liksom inte forcera in nåt där heller och när jag försöker så känner jag mig bara som världens jobbigaste fast jag vet att jag inte är det egentligen men det är så svårt att undvika känslan och det är så himla svårt ämne att ta upp utan att låta som helt ensam och bitter och det är så väldigt mycket inte vad jag är utan dom vänner jag har är dom bästa som finns missförstå mig inte där men jag vill bara att världen ska give me a break och ge mig en chans att ta tillbaka allt det jag kastat bort för att jag varit dum i huvudet och inte tagit för mig förut på grund av fåniga principer och allmän stuckuphet och dum rädsla för det okända som egentligen förmodligen bara grundades i avundsjuka för att jag själv inte vågade och i slutänden lurade till och med mig själv att jag egentligen inte ville men som nu totalt lossnat och kommer som en himla chockvåg och bara totalt gör mig inkapabel att nånsin känna mig tillfreds samtidigt som jag är mer nöjd än jag varit på väldigt länge och vill bara ge mig ut i natten och bara gå varthelst slumpen för mig och hänga på i vad helst som råkar hända men det funkar inte så när man inte har nån öppning över huvud taget i form av vänner som hänger ute eller människor från samma kultur som man automatiskt är förenad med utan det enda dag och natt erbjuder en är olika storlekar av cirklar att vandra i utan att hitta nån entry point nånstans att komma bort och när time’s up så står man där på ruta ett igen och känner sig dum för att man ens försökte men samtidigt känns varje dag man inte försöker som en dag som gått förlorad och klumpen dubbelväxer både av känslan i sig men också av känslan av hur dumt allt är och det som är så extra sjukt är att jag är seriöst orolig att jag ska råka träffa nån tjej mitt i alltihop som jag faktiskt gillar och att det ska få mig att ramla tillbaka i nån slapp nöjdhet utan den här hungern innan jag hunnit mätta den på riktigt och jag förstår så klart att det ena inte utesluter det andra för det handlar inte om att vara runt med massa kvinnfolk eller nånting utan att bara leva riktigt ordentligt på nåt sätt som jag inte gjort förut och det kan man ju så klart göra även med sällskap men om dom här känslorna vore rationella så vore det å andra sidan lite lättare så det är väl inte så himla konstigt att inget riktigt makes sense för det är verkligen så himla mycket konfliktande känslor som flyger runt så jag vet inte ens vad som jag tycker på riktigt och vad som är nån slags konstruktion jag bygger när jag börjar analysera mig själv och jag vet inte hur jag ska avsluta det här för det fortsätter bara att gå och gå för evigt så det är kanske lika bra att jag bara slutar.

Sådärja. Sug på den. Kanske gör mig pariah ett tag också. Precis vad jag behöver.

Förresten hittade jag ett par vita dojjor för 100kr idag som var grymma för att rita och designa eget på! Dom fanns inte i min storlek.

I’m a hazard to myself

Blöööäääääöööö. Jag vet inte. Idag har jag haft trevligt med solpromenad och grillning och grejer iaf. Det är bra. Svårt att inte ha det trevligt och bra med så bra sällskap.

Men jag vet inte om jag är bra. Jag vill nog bara bli mig själv igen. Eller, jag vill bli mitt nya själv, men ett avslappnat nytt själv. Nu är jag bara stiss jämt. I don’t approve. Fast livet kunde ju gärna få ge mig lite livsritalin så skulle det vara lättare.

Ska nog kolla på nån film. Eller bara sova. Det ska bli skönt. Jag är aptrött, trots att jag sov jättelänge i morse. Vi ses på andra sidan!

Gold, always believe in your soul

Nu är det sådär så jag inte borde blogga igen, för jag har visat med råge vid liknande tillfällen att jag inte kan handskas med text ordentligt. Men jag har bloggat så mycket redan idag så då… öh… kan jag lika gärna blogga lite till. Jag tror inte jag kommer blogga nåt jag ångrar. Eller ja, det finns inget att skriva som jag skulle kunna ångra. Jag har som princip att inte ta bort nåt jag skrivit i alla fall. Fast nu finns det ju ingen anledning heller iofs. Svammel.

Eventuellt kommer jag bli kryptisk. Eventuellt kommer bara vissa förstå. Eventuellt kommer inte dom heller förstå. Eventuellt spelar det ingen roll. Eventuellt ska jag nog inte skriva så mycket. Eventuellt finns det egentligen inte så himla mycket att skriva nåt om. Eventuellt blev det lite för mycket prat utan att det egentligen kommer komma nåt som backar upp det. Svammel.

Jag tror iaf jag målade skiten gul. Eller ja, lite gulbrun kanske. Det blev då banne mig inte guld i alla fall. Fast å andra sidan blev det inte nån himla saft heller, vilket så klart är bra. Eller, jag vet inte om det är bra som resultat, men det är bra för mig som person. Tror jag. Eller är det det? Jomen jo, det är det. Det är bra att jag faktiskt målar. Men det blir ju inget. Färgen fastnar inte alls. Jag skulle gärna måla så det faktiskt blev nåt. Gärna nåt fint. Jag måste ha tag i den där guldfärgen. Om jag bara fattar hur jag blandar till den så ska här målas ordentligt. Kanske nåt fint.  Men nåt i alla fall. Så det så. Menmen. Åter igen. Svammel.

God natt!

All my friends have gone away – died or left or just forgot to stay

Har varit ute på stan och knallat runt. Läst min sko-bok och blivit otroligt inspirerad att stajla en sko. Vet inte om mina fina vita sneakers ska få offra sig för den goda sakens skull. Dom är ju ändå lite spruckna och dana. Får se. Måste komma på vad jag vill göra, och fixa färg som inte går bort så lätt. Köpte i alla fall lite nya pennor och tusch att skissa med. Nu ska jag bara lära mig göra nåt. Hur svårt kan det vara?

Sam sitter i mitt knä och är ett supergos. Jag tycker om Sam. Han är ett supergos.

Men alltså. Peppochdalbanan är i full gång. Jag är taggad som tusan att göra saker, men har ingen att göra det med. Alla är borta på olika saker. Sen finns det ärligt talat inte så mycket att göra heller. Inte som jag vet om i alla fall. Ett ofta återkommande dilemma, numera. I have yet to find a good solution.

Vädret är keff också, så det går ju inte grilla. Men det är inte så kul att grilla själv heller, i och för sig.

Jag önskar lite att jag hade Danils himla aggro-pepp:

”Jag ger mig ut på vinst och förlust med min tuppkam och mina jongleringsbollar och 700kr. Det bör räcka till en hel del äventyr. Jag vill köpa örhängen och helst en hatt. Jag vill prata med någon jag inte träffat och skälla på någon som beter sig illa. Sedan kanske jag blir full.”

That’s my boy. Jag önskar jag var likadan. Jag har det bubblandes i mig, men behöver lite stödhjul och en knuff på vägen för att det ska funka. Nån som håller i pakethållaren dom första 10 metrarna.

Fast framförallt behöver jag en cykel.